Ett av Kulturrådets mål är att ge det offentligt finansierade kulturlivet förutsättningar att spegla samhällets etniska och kulturella mångfald i produktion, organisation och publik. Men hur ska man nå dessa mål när det inte satsas några ekonomiska resurser på området. Ekonomiska medel till den fria konsten har de senaste åren minskat. Eler på konsthögskolan uppfattar att de har svårare att livnära sig på sitt konstnärskap än eler för bara några år sedan. Ann-Sofie Köping, Jenny Lantz och Emma Stenström skriver i sitt bidrag till Kultur Sverige 2009 om Kulturens ekonomisering. Det är mer ekonomiska termer som får plats i ansöknings texter istället för det estetiska och konstnärliga.
Utan några öronmärkta pengar till integration förlitar man sig till eldsjälar och ideella krafters intresse för frågan. Det finns dock institutioner som arbeter med frågeställningen. Men ser man till rappporter efter Mångkulturåret 2006 har det bara skett en mindre förändring.
Under senaste åren har man bytt ut mångfaldsbegreppet man talar idag om transnationella projekt. Eu´s transnationella projekt ska inefatta x antal EU-länder men man nämner inte olika etniska grupper i respektive land.
Hur kan då den utlandsfödde konstnären göra sig synlig? Redan i
Scener för invandrade bildkonstnärer i Sverige, Invandrade konstnärers situation, konstnärsnämnden 2004 slår man fast att ansvaret för frågan inte kan ligga hos de grupper som idag stängs ute. Frågan måste aktualiseras och de med etableringsansvar måste bli medvetna om missförhållandena på våra kulturscener. Kultursektorn och etableringsansvariga måste belysa frågan gemensamt och det måste skjutas till ekonomiska resurser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar